Även om jag visste att jag skulle få ett sent besked (då jag hade en sen anmälan) så blev jag besviken när det första antagningsbeskedet kom i december och jag var reserv 100. Det var då jag kände hur mycket jag ville det här.
Jag trodde att jag hade preparerat mig med tankar som att "det är inte hela världen du kan söka igen", "det är många som söker och du är ju sista prioritet". Det verkar dock inte ha fungerat i min hjärna då jag kände mig väldigt besviken även efter andra antagningsbeskedet och då hade jag åkt upp till reservplats 15. Men inget var säkert. Jag gillar ordning och reda, hinna förbereda mig och veta vad som krävs av mig. Det är som två logiska hjärnor tävlar mot varandra.
När jag fick kallelsen på måndagen till reservuppropet på onsdagen så spratt det till i kroppen. Nu hade jag en riktig chans! Jag skickade min bror som ombud, jag hade ett annat möte inbokat som helst inte skulle avbokas. Den dagen fick jag inte mycket gjort på jobbet.
Sen kom telefonsamtalet från brosan. "Välkommen till studentlivet!"
På två dagar avslutade jag mitt arbete och lämnade över så gott jag kunde till mina kollegor. Nu är det bara extraarbete och sommarjobb som jag planerar där.
Det här är nytt för mig. Jag har tidigare studerat på en KY-utbildning (idag YH) men det här är helt annat upplägg. Bara att lära sig hitta salarna på en stor högskola, skaffa inlogg, förstå sig på studiesidan, vilken litteratur behöver jag, CSN(!), osv.
Många sa: "Hur ska du fira?" (Det verkar vara viktigt?)
Jag har nog inte "firat" än, 2 veckor in på termin 1. Jag har inte riktigt landat än, allting är inte på plats. Jag kan inte njuta fullt ut förens jag vet att allt praktiskt ordnar sig. Det låter kanske värre än vad det är men jag behöver smälta att jag i 3,5 år ska studera. Studera till någonting jag har arbetat med mycket och älskar men inte varit redo för steget fullt ut.
Om några veckor är första kursen slut och vi ska ut på VFU (praktik) då ska jag njuta mer. Nu handlar det mest om att hinna med att läsa litteraturen och så vore det ju bra om jag lyckas förstå den också 😀
Jag kan lägga hur mycket tankar jag vill på det här, men det häftigaste och viktigaste är just nu att det är JAG som styr hur det här kommer gå. Det är JAG som bestämmer om jag ska klara dom här åren och med vilken inställning!
Men ta mig tusan: JAG KOM IN!
